Frågan dyker upp i varje skoaffär och varje forum för vandrare och löpare. Ska skon ha membran? För många känns svaret självklart. Torra fötter låter alltid bättre än blöta. I praktiken är valet betydligt mer intressant än så, och det skiljer sig åt beroende på om du ska gå med packning i fjällterräng eller springa en snabb runda i sommarvärmen. Ett membran är inte gratis. Det du vinner i skydd betalar du för i andning, och balansen mellan de två avgör om skon blir din bästa vän eller en svettig fälla.
Vad ett membran faktiskt är
Den vanligaste typen av vattentätt membran bygger på ett material som heter expanderad PTFE, oftast förkortat ePTFE. Det är just det som Gore-Tex använder. Tillverkaren tar fast PTFE och sträcker det snabbt, varvid det bildas en tunn film genomborrad av enormt många mikroskopiska porer. Enligt W.L. Gores egen tekniska beskrivning rymmer varje kvadrattum nio miljarder porer, och själva filmen är ungefär 0,01 millimeter tjock.
Hela poängen ligger i porernas storlek. Varje por är runt 20 000 gånger mindre än en vattendroppe, men samtidigt cirka 700 gånger större än en enskild vattenångmolekyl. En regndroppe är alltså för stor för att tränga in, medan svett som lämnar foten i form av ånga är liten nog att passera ut. Det är denna asymmetri som gör en mikroporös film både vattentät och teoretiskt andande på samma gång.
Det finns även en annan familj av membran, de hydrofila. De saknar porer helt och fungerar i stället som en svamp. Materialet, ofta polyuretanbaserat, drar till sig fukt på insidan, leder den genom filmen och släpper ut den på utsidan. Resultatet liknar det mikroporösa membranets, men mekaniken är en annan. För skor är ePTFE-varianten den dominerande.
Vattentät är inte samma sak som vattenavvisande
Här går en skiljelinje som många missar. En vattentät sko har ett membran inbyggt mellan ytterskon och fodret, en fysisk barriär som stoppar flytande vatten. En vattenavvisande sko har inget sådant lager. I stället är ytmaterialet behandlat med en så kallad DWR-impregnering, durable water repellent, som får vatten att pärla av och rinna undan vid lätt duggregn.
Skillnaden märks så fort det börjar regna på riktigt. Den vattenavvisande skon klarar stänk och korta skurar, men låter vatten sippra in när belastningen ökar. Membranskon håller tätt mycket längre. Priset för den tätheten är att samma barriär som stänger ute regnet också bromsar luftflödet inifrån och ut. En vattenavvisande sko utan membran torkar dessutom snabbare, eftersom den inte har något lager som låser kvar fukten.
När membranet jobbar för dig
Ett membran lönar sig när villkoren utanför skon är blöta och kalla, och när du inte svettas så våldsamt att foten producerar mer fukt än membranet hinner släppa ut. Det beskriver en typisk vandringsdag väl. Du går i jämn takt, ofta i sval luft, kanske genom dagg, lera eller blöt mark. Foten håller en måttlig arbetstakt och membranet hinner med att transportera bort den ånga som bildas. Samtidigt skyddar kängans höga skaft mot att vatten rinner in över kanten.
Det är därför vandringskängor och membran ofta hör ihop. Skyddet betalar sig under långa pass i ostadigt väder, och en hög känga ger membranet en ärlig chans att göra sitt jobb utan att vatten letar sig in den enkla vägen. Vill du läsa mer om hur höjden på skon spelar in, finns en utförlig genomgång i vår jämförelse mellan trailskor och vandringskängor. Den som står inför ett rent kängköp har också nytta av guiden om hur du väljer rätt vandringskänga.
När membranet stänger inne värmen
Problemet börjar när foten arbetar hårt. Vid löpning och annan intensiv ansträngning producerar fötterna betydligt mer svett, och då räcker membranets kapacitet inte till. Branschen mäter andningsförmåga med ett värde som kallas RET, resistance to evaporative heat transfer, alltså materialets motstånd mot att släppa igenom avdunstande fukt. Ju lägre RET, desto bättre andning. Decathlons genomgång av mätmetoden klassar RET under 6 som extremt andande och lämpligt för de mest intensiva aktiviteterna, RET mellan 6 och 12 som mycket andande vid måttlig ansträngning, RET mellan 12 och 20 som måttligt andande och inte särskilt behagligt under fysiskt arbete, och RET över 20 som föga andande. Gores bästa material ligger lågt på den skalan, men ett membran lägger ändå alltid till motstånd jämfört med en helt öppen mesh.
Värdet mäts i ett laboratorium med en metod som kallas svettande varmplatta, där en metallplatta hålls vid mellan 33 och 36 grader och vatten leds in för att efterlikna svett, enligt Rabs förklaring av testet. Mätningen sker på platt tyg under kontrollerade förhållanden. En sko är trängre, fukten bygger upp snabbare och foten arbetar hårdare än plattan, så den andning du upplever i verkligheten blir nästan alltid sämre än siffran antyder.
Det leder till en obekväm sanning. När en fot svettas tillräckligt mycket hinner inte ångan ut. Den kondenserar inne i skon och blir till flytande vatten, och flytande vatten kan inget membran transportera bort. Du får en blöt sko, fast den höll regnet ute. Oberoende friluftsmedier har dragit samma slutsats. Switchback Travel påminner om att ingen vattentät sko andas lika bra som en motsvarande modell utan membran, oavsett hur andningsförmågan marknadsförs.
Varför en blöt membransko torkar så långsamt
Den dröjande torktiden är membranskons akilleshäl. Tänk på en låg löparsko. Skaftet slutar vid fotleden, så vid en bäckpassage, en djup vattenpöl eller bara ihållande hällregn rinner vatten in över kanten. Då hamnar vattnet på fel sida av barriären. Membranet, som är byggt för att hålla vatten ute, håller nu lika ihärdigt kvar det som kommit in.
Samma egenskap som bromsar luften utifrån bromsar den inifrån. En sko utan membran släpper igenom luft i alla riktningar och vädrar ut fukt på en bråkdel av tiden. En membransko kan kännas blöt i timmar efter att den dränkts, och över en flerdagstur som inte hinner torka mellan etapperna blir det ett reellt problem för både komfort och skinn. Den som springer i kyla och snö möter samma avvägning, och vi har gått igenom helheten kring kyla, blöta och grepp i artikeln om vinterlöpning med dubbskor, broddar och vattentäta skor på systersajten Fotdoktor.
Så väljer du, ett beslutsschema
I stället för en regel som gäller alltid lönar det sig att väga in tre saker samtidigt. Turens karaktär, årstiden och underlaget. Tänk i de banorna och valet brukar ge sig självt.
- Lugn vandring i sval, blöt terräng, höst och vår, dagg och lera. Här arbetar membranet med dig. Foten håller måttlig takt, luften är sval och en högre känga hindrar vatten från att rinna in. Membran lönar sig.
- Snö och kyla utan slask. Torr snö och låga temperaturer ger membranet en chans, och den extra värmen är välkommen. Membran kan löna sig, så länge du inte hettar upp dig så att kondens bildas inuti.
- Sommarlöpning i värme, hög puls. Foten producerar mer fukt än något membran hinner släppa ut. Här väger andningen tyngre än tätheten. Välj en öppen sko utan membran.
- Lågt skaft och återkommande bäckpassager. Vatten rinner ändå in över kanten, och då blir membranet en fälla som låser kvar blötan. Välj en sko utan membran som torkar snabbt och vädrar ut sig själv.
Den enkla tumregeln är att låta arbetstakten avgöra. När foten arbetar svalt och omgivningen är blöt vinner tätheten. När foten arbetar hett vinner andningen, och en sko som torkar snabbt slår en sko som håller tätt men aldrig vädras ur.
En sista påminnelse om impregnering
Oavsett vilken sko du landar i tappar ytan sin vattenavvisande förmåga med tiden. Smuts och slitage bryter ner DWR-behandlingen, och då suger materialet åt sig vatten i stället för att stöta bort det. På en membransko märks det som att ytterskon blir tung och kall långt innan membranet ger vika, vilket i sin tur stryper andningen ännu mer. Rengör skon och förnya impregneringen med jämna mellanrum, så håller den det den lovar längre, vare sig den har membran eller inte.
Membran är ingen magi och ingen marknadsföringsbluff. Det är en avvägning. Förstår du vad du byter bort, torra fötter mot långsam torktid och tyngre andning, blir nästa skoköp ett medvetet val i stället för en gissning.